Jag skrev en krönika till senaste jeansbilagan *stolt*, men så åkte jag på semester – och då försvann den sidan helt. Misstänker en konspiration. Någon är ute efter mig. Well, det är ändå internet som är framtiden så ni får ta del av den här istället.
* * *
Jag är väldigt förtjust i japanska klädmärken. Särskilt de USA-fanatiska japanska märken som på 80-talet gjorde noggranna replikor av amerikanska klassiker, ofta bättre än originalen, långt innan jänkarna själva förstod värdet av sin egen stilhistoria. Inte sällan var det jeans det handlade om.
I en modevärld där ledorden länge var utveckling och effektivisering – Framåt! Nyare! Bättre! – gjorde dessa japanska märken tvärtom.
Ålderstigna tidskrävande tillverkningsprocesser, design som blickade tillbaka till början i stället för att bryta normer, som inte tvångsmässigt gjorde skillnad på orden original och originell. Myterna är många om jeansmärkens vävstolar som skeppades över Stilla havet och varumärken som licensierades för en futtig slant.
Ett av de här märkena heter Warehouse Denim och grundades i den japanska staden Osaka 1995 av två bröder. Inspirerade av sina samlingar av vintagedenim från USA började Kenichi och Kenji Shiotani designa egna plagg: jeans baserade på Levi’s modell 501 och t-shirts efter förlagor de fått tag på via den amerikanska armén.
Sakta men säkert spreds ordet om deras hantverksskicklighet och sinne för detaljer – över Japan, över kontintenten till Europa och London, till New York och även till ett pojkrum i Kalmar, Sverige.
Till en början kunde jag bara drömma om Warehouse. Pengabrist, plus det faktum att märket inte gick att få tag på i Europa och än mindre i Sverige, gjorde att jag fick nöja mig med att mentalt gå klädd i plaggen. Men till slut – tack vare många sena timmar på Ebay och ett tvivelaktigt hanterande av mitt studiebidrag – kunde jag äntligen dra på mig en av deras t-shirts.
* * *
Åren passerade och min kärleksrelation med Warehouse fortsatte. Sen var det vardagen som bara kom och gick, i form av internethandel ochförsigkomna modeimportörer i västvärlden, och det en gång så heta begäret började sakta svalna. Plaggen var fortfarande lika fina, men när de gick att köpa i allt fler fysiska butiker i norra Europa, eller enkelt kunde klickas hem via nätet, så försvann lite av magin.
Det var inte så att jag ifrågasatte relationen, men det var något som började gro i mig.
Klipp till januari 2013: modejätten Adidas lanserar ett samarbete mellan sin specialkollektion Y-3 av Yohji Yamamoto och just Warehouse Denim.
En exklusiv linje som går under namnet ”Nice to meet you” och består av tre jeansmodeller:
En basicbyxa i selvagedenim vävd på amerikansk bomull – inte så dum alls.
En statementbralla som har ett japanskt fjädermönster på insidan – inte helt orimlig.
Och ett par drop crotch-jeans som… nä, vänta lite nu. Seriöst?
Drop. Crotch. Jeans?
Byxor med så mycket insytt häng att man utan problem kan bära vuxenblöja under.
Jeans som är byxornas motsvarighet till One Direction: orimligt stora.
Byxmodellen som faktiskt förbjöds i ett tillägg till Genèvekonventionen 2004?
Jaha. Men i så fall är det ju inte mig det är fel på, Warehouse. Det är inte jag – det är ni.
Det här håller faktiskt inte längre, jag gör slut.
Hej då, älskade Warehouse!,
2013-04-18 13:06:05, 2013-04-18 11:06:05