Häromdagen inledde jag min föreläsningsserie med namnet ”Psscchhtt och fräscht – en skärskådning av det svenska modet, och en tvåtimmarsmonolog om att vara Johan Hurtig”. En man på scen, och en jätteduk som projicerar bilder på densamma. Föreläsningen var oerhört välbesökt, jag skulle kunna visa bilder på den tusenfaldiga åskådarskaran, meen… fotorullen räckte bara till bilder på mig själv.
(Simply the Best tonar ut till applådåskorna) ”Hjärtligt välkomna allihopa, det är jag som är Johan Hurtig. Är det någon här som är från Kalmar? Okej jag ska försöka prata långsamt. Nej jag bara skojar, jag är själv från Kalmar.”
”Ja det är alltså så en framgångssaga låter. Jag tänker inte be om ursäkt för mina enorma framgångar, men jag står här ödmjukt inför er idag.”
”Äsch då, så mycket applåder? Nu får ni lugna er, okej okej, hjärtligt tack ska ni ha, hjärtligt tack. Oj, stående ovationer, det hade jag inte räknat med, ni har varit underbara.”
,
2011-02-11 11:48:25, 2011-02-11 10:48:25