Jag och Johanna har varit i Vasaparken och promenerar fram mot korsningen Rörstrandsgatan–Sankt Eriksgatan. Vi väntar på att bilarna ska köra förbi så vi kan gå över, samtidigt som vi är mitt uppe i en diskussion om ett inslag i föreställningen som vi ska premiära på Lund Comedy Festival i september.
En vithårig tant kommer fram till oss vid övergångsstället, det verkar som att hon ska fråga något.
Tanten: Ursäkta mig…
Johanna vänder sig mot tanten: Ja?
Tanten (suckar plötsligt): Jag får visa.
Jag och Johanna: Vad?
Tanten (suckar ljudligare och skakar på huvudet): Man ska…
Tanten går två meter förbi oss och trycker på knappen för övergångsstället.
Tanten (som att hon pratar med två små barn som inte hört talas om något liknande någonsin): …trycka på knappen. Om man ska gå över.
Jag: Jo, vi vet hur den funkar, men vi tänkte nog vänta ut bilarna och sen gå över bara.
Tanten (mer upprörd, till Johanna, som att hon kanske inte känner till systemet med knapp vid övergångsstället): Du förstår, man måste trycka på knappen!
Jag: Nja, man måste väl ändå inte, man FÅR göra som man–
Tanten (arg): JO MAN MÅSTE!
Jag: Fast du kan ju inte bestämma att jag måste.
Tanten: JO!!! Man ska trycka på knappen.
Tanten går bort till stolpen igen och trycker på knappen i vad som antagligen är en ilsken överslagsrörelse.
Jag: Du behöver bara trycka en gång, det vet du va?
Tanten: Ja det är klart jag vet.
Jag: Okej, för du tryckte ju en andra gång nu.
Tanten (superarg): Ja det kanske jag gjorde!
Jag: Vi kommer bara gå över gatan nu när det inte kommer några bilar, spelar ingen roll om det är grönt.
Tanten (helt utom sig): Nej!!! Det får man inte!!! Man måste trycka och sen vänta på–
Det blir grönt.
Vi börjar gå över gatan.
Tanten står kvar och blänger.
Jag: Du, nu är det grönt ju. Då får man gå över.
Tanten svarar inte, vänder tvärt och går åt andra hållet.
* * *