Inlägget uppdateras löpande:
Nu börjar det strax, wihoo!
Det kommer in barn som spelar Gina och Danny. Det var ju… kul? Framförallt att pojken kändes mer avslappnad än förlagan.
Harald Treutiger! Oooookajj!
(Jag förutsätter nu att ni sitter med tv-sändningen på där hemma, annars kommer mina kommentarer nog upplevas som superkonstiga. Men det är inget tvång förstås, man gör som man vill.)
Nu är det fem tjejer här hemma och håller mig sällskap, och det är tur att de har så bra klädsmak, för annars hade jag inte vågat undra varför Danny har tryckt delar ur fredagens Metro på sin smokingkavaj. Ingen vet.
Bidrag nummer ett: Ulrik Munther. Han har tagit av sig kepsen. Bravo!
Bidrag nummer två: David Lindgren. Musikalsmajlet överröstar allt. Han är för glad, snäll, härlig och vanlig. Men inget är större fail än att han gör entré till House of Pain. Given vinnare av Melodifestivalen. Lilla Melodifestivalen.
Bidrag nummer tre: State of Drama. VARFÖR STÄLLDE DE INTE SYNTHMANNEN LÄNGST FRAM? Den stora behållningen hittills. Annars är det ju bara fjös.
Reflektion: Hur många variationer på min snälla retroklassiska frisyr är med i finalen egentligen?
Bidrag nummer fyra: Anton Ewald. Alltså jag störde mig asmycket på honom de första trettio sekunderna jag såg honom. Formulär 1A-typiskt äldre kille hatar på supersnygg 19-åring. MEN! Sedan såg jag att han har ett litet litet ärr på läppen och då vände allt. Genast såg jag honom framför mig som högstadieelev som inte fick några tjejer för att hans överläpp inte såg ut som alla andras och nu är det bara den REVANSCHEN och då blir jag varm i hjärtat. Nu ska jag inte vara superytlig så länge, men om pojken bleker tänderna lite kommer hans spräcka tv-rutor av hunkighet.
Bidrag nummer fem: Louise Hoffsten. Det var ju fint men jag satt mest och skrev. Sorry Louise!
Danny! Inte lugnt att visa pattarna så där i byggdräkt utan förvarning. Nu spillde två av tjejerna här ut cava på mattan, du får fan komma hit och torka upp.
Bidrag nummer sex: Röjar-Ralf. Jag återvinner det lilla skämtet(?) eftersom jag börjar tycka det känns lite tråkigt. Just nu ångrar jag denna livebloggsidé lite. Kommentar från soffan: ”Varför putade han så med pungen?”
Reflektion: När jag var liten så uttalade man Louise Hoffsten med betoning på -sten. Nu betonar man Hoff- istället. Varför gör man det? Är det en rebranding? I så fall tycker jag man borde spänna bågen lite mer, kanske till ett nytt namn rentav. Relaterad nyhet: Jag trodde och tycker fortfarande att Brolle Jr ska uttalas Brålle och inte Brolle.
Bidrag nummer sju: Outtalbart namn. Vem är den fjärde?? Vad är det för fel på en trio? Måste man vara fyra? Är det Lex Friends In Need? För det är ju ingen än idag som vet vem han Frisk är. Så här, Ringo kunde ju i alla fall trumma på sina trummor.
Bidrag nummer åtta: Sean Banan. Trots att jag har haft ”låten” konstant på hjärnan sedan jag instagrammade den i torsdags kväll så har jag inte en enda gång fått till Copa-copaca-banana utan att trassla ihop stavelserna. Sveriges dagisbarn har en tung uppgift framför sig! Är det kanske någon sorts konspiration med landets logopeder?
Bidrag nummer nio: Robin Stjernberg. Tittar fram till refrängen ”Dude looks like a lady” och bär kavaj med två olika slag. Är det något vi borde förstå Robin? Men nu ser jag närmare, han har ju en halv väst UTANPÅ kavajen! Genialiskt orimligt. Spännande men ser förstås megafult ut. Om det inte är japanskt alltså. Förresten så har jag druckit en hel del cava sedan jag rapporterade sist, märks det tycker ni? Det gör i alla fall att jag nu inte kan sluta sjunga ”Because of yoouuuuuu-uuuu- uuu-uuuuuu”.
Bidrag nummer tio: Yohio. ”Jag tycker att alla ska få vara hur dom vill.” NAAAAAAAAAAW vad fint! (Cavan hälsar.) Första gången jag hör den här låten och jag måste konstatera att Yohio har typ allt. Konceptet, med ett utseende som sticker ut och ändå en sorts snällhet som gör att han går hem bland folket, lite Japan och lite kläder som sticker ut – på ett tryggt sätt. Sjunger fint gör han ju också. Enda som saknas är tyvärr en vettig låt, för det här låter i ärlighetens namn som något som ett Bon Jovi-coverband skulle uppträda med i Kista Galleria. Inget extranummer, domo arigato!
Nu börjar jag skriva i ett nytt inlägg här ovanför.,
2013-03-09 20:01:00, 2013-03-09 19:01:00