En av mina många japanska idoler heter Takahiro Miyashita – han grundade för länge sedan ett märke som heter Number (N)ine. Det roliga med Number (N)ine är att det var så oerhört hippt samtidigt som det objektivt var rätt fult. Eller i bästa fall halvrimligt men groteskt överprissatt. Väldigt grungepunkigt kan man säga. Därför är det ett av ganska få märken som jag varit besatt av men aldrig ägt något plagg från.
När jag var i New York 2004 på Den Stora New York-Resan™ gick jag målmedvetet runt i Tribeca i en dryg timme, med min utskrivna Superfuturekarta i ett stadigt grepp, utan att lyckas hitta till Number (N)ine-butiken. Till slut såg jag en ohyggligt diskret dörr i en vägg som var täckt av grafitti och klotter, och en pytteliten plakett med namnet på. Framme! Inne i butiken stod en tyst man av japansk härkomst, han hade mc-kläder och ett plommonstop, stämningen var minst sagt konstig. Jag gick nervöst ett varv, hittade en svart t-shirt med lite färgstänk på – den här kan jag ändå låtsas att jag tycker är snygg tänkte jag – såg på prislappen att den kostade 140 dollar, hängde tillbaka den och smet ut.
Sedan kom jag aldrig tillbaka till butiken och några år senare stängdes den.
Miyashita lämnade också det varumärke han grundade, 2009 kommunicerades att han tog en paus och det var väl den biten, tänkte jag. Men så plötsligt kom han tillbaka för något år sedan, med ett nytt märke som heter The Soloist.
I dagarna släpptes märkets lookbook för SS13 och den är orimligare än någonsin. Tjugotalet mörkt svartvita bilder där det nästan bara går att urskilja en t-shirt med (den förvisso briljanta) taglinen ”I Shall Be Released”. Sedan är det massa vikingasmycken och lite rutigt.
Ganska så fult alltså – och jag älskar det!
(The Soloist går att köpa… typ ingenstans.),
2012-11-13 16:48:59, 2012-11-13 15:48:59