Det finns en inkilning som är jobbigare än allt annat de utsätter mig för här på Café som ny, och idag var det dags.
Att träffa Fredrik Backman.
Tydligen måste jag som webbredaktör här ha kontakt med de som bloggar (jättekonstigt jag vet!) och som ni och hela Sverige vet så bloggar Fredrik här i allra högsta grad. Resten av redaktionen har skrämt upp mig rejält, de har sagt att Backman inte tar några som helst möten utan sin vän N, att han pratar ett annat språk och att det enda man kan uppfatta är ett mumlat mantra: ”Ove Ove Ove” (fast det mer låter ”Eoove” då eftersom Fredrik talar ett annat språk).
Så det var med nervösa steg jag smög fram till bordet där han satt. Sveriges störste bloggare. Han som har fru, och barn. ”The Backman” (okej det hittade jag just på, men i alla fall).
”Hej, det är jag som är Johan Hurtig”, sa jag till mannen som satt och åt. Då möttes jag av den här synen:
Vad han sa?
Inte ett ord. Så satt han och stirrade på mig i kanske trettio sekunder, vek inte med blicken en enda gång, inte en blinkning. Sedan reste han sig och gick, utan att säga någonting.
Först en stund senare återfick jag fattningen och noterade tallriken som stod ensam kvar på bordet. Sallad. Tomat och lite rödlök. Inte mat för The Backman.
Klart han var lite irriterad.
Och sedan den dagen bär jag alltid med mig en nystekt hamburgare i fickan.,
2011-09-07 14:39:12, 2011-09-07 12:39:12