Det är en tidig kväll som vilken tidig kväll som helst. Jag sitter framför datorn och surfar omkring bland tidningar och bloggar med bilder på japanska kläder och skriver lite. Anna-Maria sitter i soffan och vi pratar lite förstrött med varandra. Hon kommenterar till exempel någon i något tv-program och jag kanske säger att jag börjar bli hungrig. Så slänger jag ett öga på några jeans på skärmen och hon säger något mer, kanske om en händelse hon varit med om under dagen.
Plötsligt inser jag att jag fastnat. Jag har sjunkit in i vad det nu är jag har framför mig på skärmen och kopplat bort omvärlden för en liten stund. Kanske bara en minut. Men under tiden har Anna-Maria fortsatt prata, fortsatt berättelsen om det där hon varit med om under dagen.
Jag har inte tagit in någonting av detta. Jag har kopplat bort det omedvetet och har ingen som helst aning om vad det är hon berättat. På sin höjd har jag uppfattat ett namn, utan att alls veta hur det namnet passar in i historien.
Och nu har Anna-Maria tystnat. Hon har gjort som man gör när man pratar med varandra. Man stannar upp för att få återkoppling av samtalspartnern. Man pauserar och förväntar sig ett svar, ett instick eller en instämmande nick.
Jag har insett att jag är borta. Jag har förstått att det är kört för mig att komma med en passande kommentar, ett medhåll eller en fråga. Jag inser på en mikroskopisk del av en sekund att jag inte hängt med. Den där inre rösten som man så ofta läser om i litteratur av skiftande kvalitet säger till mig: Johan, nu är det kört.
Än så länge vet inte Anna-Maria om att jag inte lyssnat. Hon har precis stannat upp och tror för en kort stund att jag är med. Vilket vore det normala. I det här lilla ögonblicket tror hon fortfarande att jag är på väg in i hennes tystnad för att bidra med något i samtalet. Om ytterligare en kanske två sekunder kommer hon inse att jag drivit in i min egen lilla värld och inte har någon aning om det där som hon varit med om tidigare under dagen. Då kommer hon bli mycket mycket arg på mig. Då kommer hon säga att det är jävligt dåligt av mig att bara sluta lyssna och att så är det inga normala människor som gör.
Jag tänker att jag skulle vilja sträcka ut den här korta lilla sekunden till ett mjukt täcke som jag skulle kunna vira kring mig och bara ha det bra i.
Sedan får jag panik. Överväger att fejka en svimning, starta en skogsbrand som avledande manöver eller bara skylla allt på media. Men nu gör jag inte det.
Istället chansar jag.
”Väntaväntavänta, nu fattar jag inte riktigt. Ta det från början”, säger jag samtidigt som jag slår ihop datorn och vänder mig mot henne.
Och eftersom hon är bäst i hela världen, trots att hon ser rakt igenom mig och mycket väl förstår vad som försiggår i mitt konstiga huvud, tar hon lugnt historien från början och berättar för mig om det där hon var med om tidigare under dagen.
,
2010-09-09 18:32:42, 2010-09-09 16:32:42