Jag befinner mig alltså på landsbygden i Grekland och umgås med den äkta urbefolkningen.
Vi hänger i svärföräldrarnas hus och det kommer förbi folk hela tiden. Släkt, grannar, bekanta, släktingars grannar och bekanta som är släkt. Ett jäkla springande är det men det är kul och inte alls ovant längre – det är fantastiskt hur långt man kan komma bara genom att kunna säga ”vad varmt det är”, ”ja tack, gärna en öl till” och ”jo, vår förbundskapten är också en pajas”.
Men en stor skillnad mot hemma är att det är ingen som säger ”hej då” när de går i det här landet. Folk bara går och så är det inget mer med den saken. Alla är lika glada ändå. Inget adjö, inget avslut, ingenting.
Knasigt. Tänk om man skulle göra så i Sverige, bara dra. Eller om jag skulle göra så i bloggen, bara,
2013-07-11 20:17:31, 2013-07-11 18:17:31