I en prestationsfokuserad värld är det omöjligt att vara perfekt – därför är det bättre att sikta på good enough.
För några veckor sedan släpptes ”Du gamla du fria”, Håkan Hellströms åttonde album. Och jag gillar det. Jag gillar den läskigt Bonodoftande ”Din tid kommer”, jag gillar snart-obligatorisk-på-allas-bröllop-kärlekslåten ”Jag utan dig” och jag älskar discolåten ”Hoppas att det ska gå bra för de yngre också” även om jag önskar att den fått heta ”Lammkotletten blues istället”. Men det slår mig också hur ofärdigt det låter på sina håll. En del är mer skisser än färdiga låtar och helheten blir lite all over the place, om än bra. Som om Håkan jobbat på och plötsligt bara bestämt sig: ”Klart! Det blir bra så.” En kompis sa att det här är ett solitt album som man bara kan släppa om man redan gjort sina allra mest klassiska skivor.
* * *
En annan albumaktuell kille med gammalt svenskt arbetarnamn är Frank Ocean, soulgeniet som fick världen att falla på knä med debuten ”Channel Orange” 2012. Sedan dess har han väl mest pysslat med att skjuta upp releasen av det svåra andra albumet. Det är väl inte en alltför avancerad killgissning att tro att det fanns en del prestationsångest inblandad, hur följer man upp att bli geniförklarad, liksom. Till slut fick vi då album nummer två: ”Blonde”. (Vi fick också ett smått märkligt visuellt album till och någon sorts magasin och ja, prestationsångest var väl ordet.) Och det är inga fel på ”Blonde”, absolut inte, det låter förträffligt på sina håll. Men det känns inte som debuten, det känns som en samling låtskisser och idéer som ibland blir briljanta och ibland blir inte lika briljanta. Som att Frank Ocean till slut bara ”fuck it, nu släpper vi det här”.
Och jag gillar det.
* * *
I modevärlden är det just nu ett enda märke som alla pratar om, som alla tycker till om, diskuterar, älskar och gillar och hatar och hånar. Det heter Vetements (franska för ”kläder”, vilket på ett sätt säger allt) och gör vad man lättast beskriver som fult mode av kläder som inte egentligen är mode. Mode? Det är ju bara kläder. När Vetements för några säsonger sedan skickade ut modeller klädda i gula DHL-t-shirts på catwalken var det ett långfinger till en stuck-up-bransch. Ett Nelsonskt ”ha-ha” som svar på andra designers strävan efter perfektion och fulländning. Vetements gör jeans som består av två dåligt ihopsydda jeans och säger ”det ska vara så” och tittar du på prislapparna kommer du tänka att det måste vara felmärkt, minst en nolla för mycket.
Behöver jag skriva att jag älskar det?
* * *
Det känns som att vi lever i en värld som är ganska hårt prestationsfokuserad, där det gäller att göra klart, att vara perfekt. 99% räcker inte, man måste ta saker i mål, gå den extra milen varenda gång. Det är förstås påfrestande.
Då tycker jag det känns uppfriskande att stöta på exempel på motsatsen. Som visar att good enough är good enough – det är ju därför det heter så. Good. Enough. Bra nog. Andra kan få sträva efter perfektion, jag nöjer mig nu, det blir väl bra detta.
Såhär: Om du har gjort något som ändå är bra, om du har förklarat din poäng, då är det väl inte hela världen om du inte
* * *
Läs fler krönikor!
VI MÅSTE PRATA OM DE OSYNLIGA STRUMPORNA
Följ Johan Hurtig!
SNAP: @denjohanhurtig