Det går tretton knasbollar på dussinet på Tinder och ändå fortsätter nästan alla leta. Hur kommer det sig? Här får du äntligen svaret.
”Vadå Tinder är nytt? Dela upp folk till höger och vänster? Det sysslade vi i Sydafrika med redan på 50-talet, fast vi kallade det Apartheid.”
* * *
Jag gjorde ett humorprogram för TV3 förra året, som hette ”Nu kommer Malin”. Uppdraget var solklart: ”Sketcher om sex, relationer och sociala medier”. (Är inte säker på om någon la till ”för det gillar kidsen!”, men det är så jag minns det.) Själv har jag aldrig testat Tinder. Inte av principskäl utan för att jag inte varit singel sedan det lanserades (det kanske är ett sorts principskäl?). Däremot har jag alltså i mitt jobb studerat appen på nära håll och frågat ut alla i min närhet om deras erfarenheter. Och jag måste säga, oj vad det är fascinerande!
En av mina kollegor i manusgruppen hade hög Tinderexpertis även om hon då nyligen blivit ihop med en kille. Hon aktiverade sin profil igen så att vi kunde göra verkliga fältstudier. (Att hon sedan glömde avaktivera den och dök upp hos pojkvännens kompisar är en annan – väldigt rolig – historia.) Men genom henne, plus varenda kvinnlig bekant jag pratat med, har jag gjort en intressant upptäckt:
Killar på Tinder är knasiga!
Som den framfusiga killen som skickade tio glada mess utan svar och avslutade harangen med ”surfitta”, för att ett halvår senare följa upp med ”julkram”. Och han som skickade en bild på sin pung ”för att sticka ut bland alla kukbilder”. Eller varför inte den driftige herren som efter någon timme plötsligt skickade ett sms till tjejen (de hade inte bytt mobilnummer): ”Ramlade över ditt nummer (hon har ett supervanligt för- och efternamn) och är i närheten av där du bor. Ses? ;)”
Grejen är att jag förstår precis, jag skulle inte på något sätt klara mig bättre på Tinder om jag hade behövt ge mig in i det idag. Det har mest varit långa relationer som lite avlöst varann så en singel-Johan skulle stå handfallen inför den nya situationen.
Intressen: Netflix & chill. Utan sex alltså, bara Netflix på riktigt.
Eller på uteställen:
”Tjena bruden, får man bjuda på en drink, och brunch imorgon med mina föräldrar?”
”Hallå där tjejen, ska du hänga med hem och maratonkolla Game of Thrones, äta Ben & Jerrys-glass och bråka om vem som ska diska?”
* * *
Men om det nu är så att det går tretton knasbollar på dussinet killar på Tinder och att alla skräckhistorier man hör är standard, hur kommer det sig att tjejerna stannar kvar? Hur står de ut?
Kan det vara så att alternativet är värre? Att det trots allt är lättare att stå ut med folk som beter sig lite lustigt i telefonen än när det sker face-to-face? Hellre tio pungbilder i handen än en pung i baren.
För jag menar, sitter du bland folk i en bar kan du ju inte plötsligt pausa och börja spela Candy Crush. Så sjukt kan man ju bara inte bete sig!
* * *
Läs fler krönikor!
DEN ENDA DIETEN SOM FAKTISKT FUNKAR
HUR LÅNG ÄR EN LITEN PAUS, STEFAN LÖFVEN?
VI MÅSTE PRATA OM DE OSYNLIGA STRUMPORNA
JAG VINNER POKEMON GO GENOM ATT ALDRIG BÖRJA SPELA
Följ Johan Hurtig!
SNAP: @denjohanhurtig