Hur lång är en liten paus, Stefan Löfven?

stefan-lofven-johan-hurtig

Stefan ”I can’t I wont” Löfven är alltid först ut i omklädningsrummet och sätter en svettig strumpa på den där väggfasta hårtorken så det luktar svinäckligt. (Foto: TT)

Kommer ni ihåg i höstas när vi införde gränskontroller här i landet? När Stefan Löfven och gänget sa att det var av allra största vikt eftersom vi höll på att gå på knäna, vi klarade inte mer, det var för mycket just nu helt enkelt. ”Kära flyktingar, det är tyvärr superdålig tajming detta med er flykt från krig och så.”

De flesta av oss tyckte väl att det var en hemskt dum idé ändå, att det var lätt att prioritera mellan den vågskål som innehåller traumatiserade människor som lämnat allt och den som innehåller utsjasad personal på Migrationsverket. Men Stefan Löfven förklarade att det inte var någon fara alls på något tak. ”Det är bara en liten paus”, sa han, ”det är bara tillfälligt.” ”Vi behöver andrum”, sa Stefan.

När gränskontrollerna infördes kom de med en tidsgaranti. Efter ett halvår skulle de avbrytas helt eller åtminstone tillfälligt, enligt en lag. Vet ni vad som hände med den lagen nu lagom till stoppet på kontrollerna?

Den försvann.

Hoppla!

Poof, så var det bestämt att den där lagen, den tar vi bort va?

Beslut klubbat, till ljudet av Sverigedemokraternas applåder. Nu har vi plötsligt gränskontroller till den 4 november istället. Och sen? Ja vi får väl se.

* * *

Jag har börjat träna. Det blev väl helt enkelt så att jag fyllde 35 och inte längre kunde förlita mig på den svunna handbollskarriären och mitt egenutvecklade intervallprogram på löpbandet: först springer jag max i 30 sekunder och sen kollar jag Instagram i tre kvart innan jag går hem.

Så jag har skaffat en PT som ska se till att jag tränar ordentligt och inte ger upp så fort det blir jobbigt. För grejen är ju att det är jobbigt så inihelvete. Usch vad jobbigt det är! Och oj vad jag försöker slingra mig. Jag är som en liten kille som måste gå och lägga sig och kör alla knep i boken för att smita undan. Mitt bästa trick är att vänta ut pausen, jag brukar få en minuts vila mellan övningarna, och precis innan det är dags att köra igång igen ställer jag en fråga om en dum träningsgrej, typ: Vilken hashtagg är det som gäller nu, är det icaniwill? Fitspo? Aldrigvila? Eller: Varför har alla som håller på med crossfit både shorts och tights? Kan de inte bestämma sig? Jag försöker till varje pris mygla till mig lite mer vila, men egentligen vill jag bara sluta helt. Jag säger andrum, men menar lägger av. Det är så himla jobbigt ju. Det är så sjukt svårt att kämpa sig igenom det jobbiga, fast att jag vet att det ger positiva effekter längre fram.

* * *

När jag ser Stefan Löfven tänker jag på träning. Eller nej inte när jag ser honom, då tänker jag inte på träning då tänker jag på folköl, plankstek och kanske grillchips, men när jag hör Stefan Löfven PRATA – då tänker jag på träning.

”Vi måste sänka migrationspolitiken till miniminivån.”

”Vi behöver andrum.”

”Vi har så himla svårt att välja mellan shorts och tights.”

(Är lite osäker på sista citatet.)

Han säger att det bara är tillfälligt som vi har superstrikt asylpolitik, att det bara är en liten paus, att vi snart kör för fullt igen.

Så här, hade det varit en elitidrottare som styrt landet, hade det varit typ Jonas Colting som lett regeringen skulle paussnacket kännas helt lugnt. ”Ska bara hämta andan några sekunder”, säger statsminister Colting och springer sen själv från Köpenhamn upp till Rosenbad med tre flyktingar på ryggen.

Men Stefan, Stefan ”Alltid vila” Löfven, han kommer inte köra för fullt igen. Han är precis som jag på gymmet, han vill lägga av. För det är så himla jobbigt ju. Stefan Löfven är redan mentalt i duschen och busar runt. Gör handdukssnärtar på Jonas Sjöstedt, lägger en spegel under dörren och kollar i smyg när alliansen byter om. Stefan ”I can’t I wont” Löfven är alltid först ut i omklädningsrummet och sätter en svettig strumpa på den där väggfasta hårtorken så det luktar svinäckligt.

Han SÄGER andrum men menar: ”Det blir bra så. Det räcker. Jag är nöjd. Färdig.”

Okej, du får stå på knäna, men du måste göra några armhävningar till.

Kom igen nu Stefan, nu kör vi.

* * *