Jag befinner mig i New York. Närmare bestämt butiken i Dover Street Market, västvärldens hipphetsepicentrum. Grundat av supertuffa japanen Rei Kawakubo. Här säljs de coolaste märkena av de häftigaste personerna. För en ohälsosamt japan-mode-intresserad person som mig är det som… för en katolsk präst att vara i Peterskyrkan. I en korgosse. Som heter Peter.
Jag har i alla fall tagit på mig mina finaste och kreddigaste kläder för dagen, en t-shirt från Visvim med någon sorts lapptäckedetalj på ryggen, gymbralla-möter-smokingbyxa från Unused och lila Eytys-skor. Sedan har jag tagit hissen ända upp till sjunde våningen, där Supreme-fat trängs med limiterade Gucci-collabs, jobbat mig igenom allt där och traskat ner en våning.
Och just när jag står och klämmer på en vit Undercover-tröja med en hamburgare på, som ska visa sig vara för liten, just då händer det.
Hissdörrarna öppnas. Två megatrendiga japaner i kläder som antagligen kostat femsiffriga belopp vart och ett kliver ut ur hissen. De tittar på mig. Jag tittar tillbaka. En, kanske två sekunder hinner passera. Sedan säger de: ”Hello!” i kör och nickbugar artigt.
De hälsar på mig!
Fatta!
De tror att jag jobbar där!
Förlåt, jag måste ta i mer.
DE TROR ATT JAG JOBBAR PÅ DOVER STREET MARKET!