Öppet brev till tidningen Café

brev

Var det något jag sa?

Något jag gjorde?

Jag förstår faktiskt ingenting.

Jag vill inte bråka, jag bara undrar.

Önskar att du vill berätta. Jag lovar att lyssna och inte avbryta.

Något måste det ju vara. Annars skulle du ju inte göra så här. Om du säger vad det var så kan jag ju ta det till mig och försöka ändra. Det är klart att jag vill utvecklas. Jag kan ändra på mig, bara du säger hur.

Jag blir ledsen faktiskt. Jag trodde vi sa allt till varandra, att vi skulle köra med raka rör. Vara ärliga.

Det är inte de andra det handlar om heller. Det är mellan dig och mig detta, jag har inga synpunkter på någon av de andra, det är helt upp till dig. Det är bara att jag känner mig lite… bortglömd, tror jag är ordet jag söker, ja, jag känner mig lite bortglömd. Åsidosatt. Vi hade ju något fint?

Är du sur?

Det känns nästan som en markering, faktiskt. ”Jag behöver inte Johan, han är ute ur leken.” Så känns det. Som att du vill att jag ska veta att jag inte är med.

Jag kommer i alla fall aldrig glömma det vi hade.

Jag är inte arg, det känns bara lite olustigt.

Trist.

Ja, trist känns det, att du bara gick vidare, och att alla andra är så viktiga plötsligt. Jag spelar ingen roll. Jag är överflödig, överspelad.

Jag försöker vara storsint och hålla huvudet högt, men jag skulle ljuga för både dig och mig själv om jag låtsades att jag inte brydde mig. Klart jag bryr mig.

Hade det varit vem som helst annan hade jag inte tänkt på det en sekund ens, men nu är det inte någon annan. Det är du. Och då gör det ont.

Varför?

Om jag bara kunde få en förklaring, om jag bara kunde få veta hur du tänker, så skulle det kännas bättre. Jag vill inte bråka. Jag vill bara veta.

Var det de japanska t-shirtarna? Säg det i så fall. Var det något jag sa om Daniel? Var det något jag sa om Acne? Eller om Tiger of Sweden?

Eller var det när jag hade på mig samma Our Legacy-kavaj två dagar i rad? Det hände bara en gång, jag svär, och jag har bett om ursäkt för det så många gånger. Det kommer aldrig hända igen!

Men säg nåt då!

Varför?

Varför har du inte med mig på listan över Sveriges 50 bäst klädda män?

Vill bara veta.

Jag är inte arg, jag är bara besviken.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *