Jag är på ett av de caféer jag använder som kontor och blir sugen på blåbärspaj. Så som det händer att man blir sugen på blåbärspaj när man sitter och jobbar.
Det har börjat en ny servitris där. Jag går fram till disken för att beställa. Hon verkar ha fullt upp med att komma in i rutinerna, men har en mycket peppad och glad uppsyn.
– Hej, jag skulle vilja ha en blåbärspaj. (Pekar på blåbärspajen.)
– Ja, blåbärspaj! Det har vi!
– Okej. Ja, då tar jag en bit tack.
– Okej! (Börjar lägga upp en bit hallonpaj.)
– Fast nu tror jag att det där är hallonpaj, det står det på lappen i alla fall.
– Aha, du vill ha blåbärspaj?
– Ja precis, den där. (Pekar på blåbärspajen.)
– Jaha, okej! (Börjar lägga upp en bit blåbärspaj.)
– Skulle du kunna värma den lite grann?
– Eh, alltså den är varm.
– Är den varm?
– Mm.
– Den ser inte så varm ut.
– Nä.
– Nähä?
– Men alltså den ska vara varm, så det behöver du inte be om.
Hon ser glad ut.
– Nä men du sa-
Servitrisen går iväg och värmer pajbiten.
Jag tänker att det går ju himla bra det här.
Nu gäller det bara att be om extra vaniljsås, för den espressokoppen med sås som man brukar få räcker aldrig.
Hon kommer tillbaka.
– Ursäkta, men kan jag få lite extra vaniljsås till pajen?
– Javisst.
– Tack!
Det gick lätt, tänker jag. Hon vänder sig bort för att hälla upp, sen ställer hon fram fatet med den vanliga dosen espressokopp med sås i och säger glatt:
– Du får en sån här.
– Jaha?
– Så är det bara att du säger till sen.
– Säger till?
– Om du vill ha mer.
– Men var det inte det jag gjorde?
– Va?
Hon tittar på mig med ett glatt och väldigt serviceminded leende. Jag känner plötsligt att jag nog inte behöver mer sås.
– Det var inget. Tack.
– Ha en bra dag!